Våldtäkt- tenstafrågan

Mer om detta här 

Som jag tidigare skrivit, förstår jag att det skapar upprörda känslor. Det är en ung person (ett helt gäng unga personer för att vara exakt).
Men diskussionen blir inte bättre av att man viftar med upprörda känslor istället för att försöka lösa problemen. Problemet är INTE att 6 killar inte skjutits. Problemet är att det är svårt att visa sinnestillstånd i rätten.

I det aktuella våldtäktsfallet:
Vissa säger "hon var 15, det fattar du väl att hon inte ville ha sex med 6 för henne okända killar!".
Nej. Det är inte ett argument. Du kan inte låsa in folk för att du har fördomar om andra människors sexualvanor. Inte så länge de tillhör sexualvanor som andra skulle kunna tycka var normala. Om du tycker att jag är ute och cyklar, föreställ dig vad en 15 årig kille skulle säga angående möjligheten att ha sex med 6 för honom okända tjejer. Färdig? Förklara nu för mig varför du har rätten att bestämma att tjejer inte får vilja ha gruppsex med okända.

Såhär skriver t.ex. Advokat Massi Fritz, som inte varit direkt inblandad i målet:
-"Med vissa ledamöter känner jag mig säker på att min klient kommer få en rättvis prövning och inte ett skuldbeläggande medan andra skuldbelägger offret och tillåter frågor som inte har med själva skuldfrågan att göra, som till exempel tidigare sexuella preferenser."

Vidare skriver hon, om det specifika målet följande
-"Man måste ha insikt om att hon inte ville ha sex med fem killar på löpande band."

Som jag tidigare skrivit kan det vara extremt relevant att diskutera "övriga omständigheter". Offrets sexuella preferenser avgör inte huruvida det som hänt är våldtäkt, inte det minsta. Men om du ber rätten gå på din linje, att det är uppenbart att personen inte ville, måste du också acceptera att de måste fråga sig: "Är det uppenbart att personen inte ville". Om det framkommer att personen brukar ha gruppsex med okända, blir inte argumentet "klart personen inte ville ha gruppsex med okända" lite konstigt? Föreställ dig att du aldrig ifrågasätter påståendet, samtidigt som det är den enda bevisningen som finns i målet. Då hade du ju aldrig behövt ha en rättegång, alla skulle vara skyldiga baserat på anklagelsen. 

Så när samma advokat skriver 
-"Min bestämda uppfattning är att det ställs högre beviskrav i våldtäktsmål än vid andra våldsbrott" 
kan jag inte låta bli att tänka "högre?". I vilket sammanhang skulle man kunna gå till polisen och säga "jag blev utsatt för brott", varpå den man anklagade automatiskt sätts i fängelse för ett par år, utan att någon ens säger "kan du visa att du blev utsatt för ett brott?". Det låter som att ett komplicerat brott är svårt att få någon dömd för, men det är ju inte samma sak som att kraven är högre. Det betyder bara att kraven är svårare att nå upp till. 

Och det för oss tillbaka till problematiken. Vi har ett samhälle där barn och unga uppmuntras att ha sex med så många partners de vill, oavsett hur väl de känner varandra. Så länge det är fallet kan vi inte helt säkert veta vad de ville, vi måste förhålla oss förutsättningslösa i termer av fördomar. Kvar har vi "ord mot ord".

Jag vet att är jobbigt, men vi måste försöka komma på lösningar, istället för att kasta avföring på varandra via debattsidor.

Advokatens uttalanden är tagna från denna sida och råkade vara ett i en lång rad uttalanden i frågan.

Det var hennes fel att hon våldtogs!

Det var hennes fel att hon våldtogs!

Jag väntar med spänning på att någon ska säga, eller skriva, det. Jag har aldrig sett någon göra det, men om man läser kolumner och ledare är det uppenbart att många säger så. länk1      

Eller är det det?

Tidningar finns till för att tjäna pengar till ägarna. Det är premissen för de större tidningarna, även om det kan finns mindre undantag. Så det är rimligt att anta att poängen med det som skrivs i tidningar är fokuserat på maximering av vinst. Alltså måste det som skrivs "sälja". Så ett påstående helt utan substans, men som upprepas av många nog för att bli "sanning" kan räcka långt i termer av att sälja tidningen.

Ser man det ur ett sådant perspektiv kanske det inte är konstigt att så många tidningar innehåller texter i ämnet, trots att ingen säger emot.

Så, var lämnar det oss?

Som vanligt i att vi absolut inte borde tro allt vi läser, och att vi borde förhålla oss lite kritiska till de uppgifter som kommer från människor vars inkomst är beroende av att vi reagerar, snarare än av att det de skriver är sant. Eller genomtänkt.

Förresten hittar man emellanåt någon som går åt andra hållet, tjänar sina pengar på att kritiskt resonera kring andras skrifter. Det är inte säkert att man alltid gör så, men det är uppfriskande som kontrast. Välkommen till andra sidan.

Edit
Sedan jag skrev detta har jag hittat en person som inte säger det, men som menar att det kan finnas skäl för potentiella offer att fortsätta ta viss hänsyn till situationerna de befinner sig i.
Här är en ledande politiker i Norge som uttalar sig. Jag kanske inte tycker att det är riktigt samma sak som att det är personens fel att de våldtagits.

Våldtäktskulturen

Jag har försökt förstå många saker de senaste 30 åren.
Feminism är en sådan sak. Hur jag än vänder och vrider på det verkar det som att ett tema återkommer: Ideologi. Om du är troende är ALLT en del av det. Är du inte troende har du svårt att se det mer än glimtande, eftersom det finns så många andra faktorer. Och om du är troende, berättar du för alla icketroende att DE inte fattar grejjen. Du kan inte riktigt motivera din analys, men du VET att den är sann. För det säger nästan alla.

En sak jag tror jag knäckt just idag är våldtäktskulturen. Det slängs anklagelser och uppmaning till höger och vänster, för det mesta svepande och omotiverade.
Mitt problem med konceptet är att: Jag har aldrig läst en text, eller hör någon säga "våldtäkt är OK".
Jag läser att skribenter, ofta som kallar sig feminister, säga att vi har en kultur där (framförallt, men inte alltid begränsat till) MÄN tycker att det är OK med våldtäkt.
Jag har varit lite sur på det.
MÄN har inte monopol på våldtäkter, och alla män är inte våldtäktsmän.
Men jag läste lite fler texter, och insåg att... det var inte egentligen så att konceptet bara skulle gälla MÄN.
Tanken är följande: Om vi har en våldtäktskultur som uppmuntrar män att våldta kvinnor (och vi gör antagandet att så är fallet), då uppmuntrar vi som inte våldtar till våldtäkt genom att ha snopp. Uppmuntrar de som inte våldtar till våldtäkt genom att ha snippa? Precis lika mycket. Sweet. Men det låter helt orimligt.
Det var den första pusselbiten. Enligt resonemanget (som ju såklart är svårt att följa när ingen bryr sig om att skriva ner grunderna) skulle då alla människor, förutom de som kallar sig feminister och agerar på sina övertygelser, upprätthålla ett system som kodar till våldtäkt.
Då slog det mig.
Jag hade sett det från fel håll, som en naturvetare, som om man menade det man sa, och sa vad man menade. Jag trodde att man menade våldtäkt, alltså när en person medvetet utför sexuella handlingar mot en annan.
Men det var inte alls det man menade egentligen. För det finns inte många nog som säger "Det är OK att våldta" för att det ska räknas. There is just no way. Jag har aldrig hört talas om en som inte samtidigt är dömd i domstol för just våldtäkt.

Det man borde säga är följande: Vi har en kultur där människor behandlar varandra på ett sådant sätt att det leder till sexuella övergrepp.

För det är det man menar. You're welcome. Våldtäkt har inget stöd i vår kultur, vårt samhälle. Jag vågar påstå att det helt saknar stöd utanför den krets av störda individer som utför brottet. Inte ens "vanliga" brottslingar beblandar sig med våldtäkt. Problemet är egentligen att vi inte har koll på exakt vad som är våldtäkt. Fokusera på det, sluta slänga er med ordet våldtäkt, innan det blir lika urvattnat som "kränkt". Om en person kan bli utsatt för ett brott och gärningspersonen är oskyldig till brottet måste det vara definitionen det är fel på.

När jag väl kommit på det kom jag på var resonemanget kommer från
Det enda som krävs för att ondskan ska segra är att det goda låter det hända.

Det är samma resonemang som gör dig skyldig till att barn svälter, eller att sverigedemokraterna fick vågmästarrollen i det senaste riksdagsvalet.

Könsroller

Jag har läst en hel del om normer och om feminism, både som en del i utbildningen och av personligt intresse. Dagens fråga är "Vad är maskulint" och "Vad är feminint". Man skulle kunna tro att det är två frågor, men som min litteratur säger mig: Du kan inte peka på en egenskap utan att kontrastera den mot en annan egenskap. Jag kommer i texten använda maskulint om de konstruktioner som gör män, och feminint om de konstruktioner som gör kvinnor. Manligt och kvinnligt blir då en fråga om biologi, saker man ÄR (eller möjligen gör som ett led i något man ÄR), där maskulint och feminint är saker man GÖR.
Jag är uppfostrad primärt av personen som födde mig. Den personen borrar i väggar, städar, dyker med tuber, lagar mat, för befäl över stora fartyg, tvättar och fattar livsavgörande beslut i sjukvården. När jag var i 7-8årsåldern insåg jag plötsligt en dag att jag och min "bonuspappa" delade en egenskap jag inte delade med "mamma". Vi var män. Det genererade mycken uppsluppenhet. I 10 minuter. Sen tog verkligheten vid igen och vi fortsatte kakla, bonuspappan och jag.

Det var alltså inte förrän då jag reflekterat över att jag inte var likadan som min "mamma". Och det formade inte mitt sätt att tänka särdeles därefter heller. Något väldigt konstigt har nämligen framträtt i mina samtal med "feminister", och i mitt läsande av litteratur. Jag delar inte den verklighetsbeskrivning som verkar vara den rådande, och som sätter politikernas dagordning. Jag läser om hur hemska män är, och om hur vi måste lära oss att ta hand om kvinnorna. För mig låter det som att vi ska gå tillbaka till medeltiden, dra på oss rustningar och skydda möerna från... andra riddare.
Det som, mer specifikt, går så snett är när jag läser om hur "män" är. För jag är inte sådan. Och nu kommer den biten som är riktigt konstig: Jag har aldrig umgåtts med män som är sådana. Jag har heller aldrig känt ett tryck att bli sådan. Där jag kommer ifrån sa ingen någonsin "det är OK att XY slåss, för han är kille". Skulle aldrig ha kommit på fråga. En person som slåss är inte en kille, utan en idiot eller en hjälte (beroende på situation). Om personen råkar ha snopp eller snippa finns inte med i den ekvationen. Däremot kommer jag från en kultur där man tydligt klargjort att det är de starkas roll att försvara de svagare. Det kan tolkas som att det handlar om att män ska skydda kvinnor, men det var inte så det presenterades för mig, jag har slagits för att rädda folk flera gånger, de jag räddat har uteslutande varit "killar".

En stor inspiration i min barndom, förutom "mamma" var Spindelmannen, Peter Parker. Han är supermaskulin, han är ju en superhjälte och jättestark. Och han är högskoleutbildad (biokemist). Han jobbar, tar hand om personen som uppfostrade honom och bildar familj med någon han är kär i.
Låt oss dissekera de maskulina dragen här. Peter Parker är "man". Visst. Varför då?
Superhjälte. Nej. Det finns det av alla varianter, alla är inte ens människor eller har kön till att börja med.
Superstark! Nej. Igen, alla varianter.
Högskoleutbildad! Nej... "kvinnor" är i majoritet där, så om en MAN görs av utbildning verkar vi producera många kvinnor som är män.
Att jobba, ta hand om åldrade släktingar man känner sig skyldig något eller bilda familj då? Nej det låter ju inte direkt maskulint (särskiljt från feminint alltså).
Så vi kan konstatera att Peter Parker antingen är feminin eller ganska neutral. Möjligen ett exempel på en heteronorm, men det är också det lite orättvist, ingen säger någonsin att det inte kunde ha blivit annorlunda, men om Peter Parker råkar vara kär i en person med snippa kan vi knappast kräva att de ska hålla sig ifrån varandra. Frågan är ju inte så mycket vad personen gör som vad personen tycker om vad andra gör. Och Peter Parker har inte sedan jag började läsa uttalat sig negativt om personer med annan sexualitet.

Min "mamma" då? Måste ju vara feminin! Högskoleutbildad, skepparexamen, dykarcertifikat, specialistsjuksköterska, avdelningschef. Det enda jag inte sett är bilmek (avancerat bilmek alltså), men det har jag aldrig sett någon göra, någonsin. "Mamma" skruvade isär saker som behövde lagas, programmerade min dator och ordnade internet på den tiden man ringde upp Ztvs server i Stockholm och chattade i livetv.

Jag tror att de flesta börjar förstå vart jag vill komma- I min värld finns det inte saker som är maskulina och feminina, det finns saker JAG är bra på eller gör, och saker DU är bra på eller gör. Det hade aldrig fallit mig in att någon en dag skulle berätta för mig att samhället ställer krav på att jag ska begå våldsbrott, eller att jag inte ska ta folk på allvar för att de har snippa. Döm av min förvåning när feministerna berättade för mig att min önskan om att våldta folk, att inte plugga vidare, att meka med bilar och att stå upp när jag kissar var en effekt av samhället. Det var inte förrän någon frågade mig om jag identifierade mig som "man" som jag insåg att... nej Jag identifierar mig som "Mig". Man är en etikett jag tror att andra sätter på mig, själv har jag ingen nytta av den. Om jag inte tror att JAG ändras av att jag kallar mig man, kvinna, något mitt emellan, inget av det, så blir ju etiketten meningslös. Jag måste tro att det står för något, annars gör det inte det. Som placebo.

Så här sitter jag. Som barn var mina favoritfärger rosa guld och glitter (silver). Idag har jag passerat 30 och rosa byttes mot lila, som är den nya "tjejfärgen" nu när alla "killar" bär rosa. Jag sitter ner när jag kissar, jag kan borra i väggar, löda saker, har inte våldtagit något men däremot snart gjort 12 år på högskolan. Och jag inser att jag inte har sett "riktiga män" annat än på film. Inte ens böckerna jag läser brukar ha "riktiga män". Och filmerna har inte vad jag skulle kalla "riktiga män", de har empatistörda personer av båda könen.

Så nu har jag ett dilemma. Jag känner inga "riktiga män" enligt "feministerna". Så var ska JAG lära mig att göra allt det som "kvinnor" inte kan göra för att de har snippa?
Eller så kan man vända på det, och fundera på var alla dessa "riktiga män" befinner sig. Jag har träffat stolpskott (mängder av dem) men det verkar som att "korkad" har en betydande brist på intresse för personens genitalier, det verkar så att säga drabba rätt lika.

Våldtäkt. Varför kan man inte döma?!

Först vill jag passa på att säga följande:
Jag stöttar inte våldtäkt. Jag är värderingsneutral i de flesta frågor, men jag är emot våldtäkt. Om du läser följande text som att ens antyda att jag är för våldtäkt tillhör du med säkerhet den grupp människor jag skrivit denna blog för att vara en motvikt mot. Om man inte kan diskutera frågor utan att någon med ideologiska glasögon kliver in och börjar skrika känslor i kommentarsfältet blir det aldrig något gjort.

Det har skrivits spaltmetrar om våldtäkt i tidningarna. En massa människor har tyckt till om våldtäkter i allmänhet och en påstådd gruppvåldtäkt specifikt.
Jag förstår att det rör upp känslor. Jag förstår att ungdomar har bristande impulskontroll som en del i att de är just ungdomar.

Det jag inte förstår är varför fullvuxna människor diskuterar med sina känslor istället för relevanta argument. Och framförallt varför de har så bristande impulskontroll att de uppmuntrar till mord  av minderåriga (påstådda gärningsmännen) för att andra vuxna (domarna) vars arbete det är att tolka lagar och lyssna på bevis tycker annorlunda. Mordhoten kommer i lite olika former, bland annat genom att säga saker som "skottpengar" eller "ett öga för ett öga". Jag gissar iaf att de menar att begå våld, de kanske menar att ha gruppsex med pojkarna, men det verkar orimligt.

Såhär är det. (jag ska vara lite kategorisk, jag tillåter mig det emellanåt)
Våldtäkt är en typ av brott där handlingen i sig inte är olaglig, det är omständigheterna som gör det brottsligt.
Det saknas regelmässigt vittnen.
Det saknas regelmässigt teknisk (fysisk) bevisning (för att det begåtts ett brott, sex är ju lagligt).
Brottet är definierat av vad två eller flera personer tänkte, kände och ville i relation till varandra.

När en domstol ska ta ställning till ett åtal måste man fråga sig ett par enkla frågor:
1 Har handlingen ägt rum
2 Var det ofrivilligt.
3 Var båda parter medvetna om ofrivilligheten.
4 Förekom våld, hot om våld eller var situationen sådan att våld var en implicit del av situationen.

1: Detta är sällan ett problem, sex är ju inte olagligt.
2: Var det frivilligt: Omöjligt att bevisa. Offret säger en sak, men domstolen kan ju inte veta om det som sägs var sant då eller ej.
3: Var båda parter medvetna om att det var ofrivilligt. Detta är nästan alltid den svåraste biten, eftersom det bygger på att domstolen ett par månader efter händelsen ska bilda sig en uppfattning om vad personer kan ha vetat baserat på den information man har. Det är ett par berättelser från de inblandade, rimligtvis motstridiga. Kanske lite luddiga av alkohol, kanske inte. Spelar ingen direkt roll. Det blir en fråga om ord mot ord, nästan alltid.
4: Kan vi hitta tydliga tecken på att situationen var så hotfull att det i sig kan vara ett hot? Betedde sig eller sa någon något som kan tolkas som ett hot, och kan vi bevisa att det sades.

Som man kan se ovan är det inte okomplicerat att vara domare i ett våldtäktsfall. För de saker som går att bevisa är inte olagliga. Allt som tillhör den olagliga delen är sådant som till stor del bygger på vad offret själv tyckte i situationen. Och då är frågan: Hur vet vi om offret säger det offret säger för att det var vad som hände snarare än för att det just nu är en bra sak att säga?. Alla människor gör det man i situationen, givet sin information och sina värderingar uppfattar som mest gynnsamt. Så det är upp till rätten att bestämma sig för om man tror på vad offret säger eller ej. Och då spelar många faktorer ingen roll, det blir en fråga om värderingar, inte om bevis.

De som jobbat med barn, och förmodligen de flesta som träffat många nog vuxna vet att det är svårt att veta vem som talar sanning och om allt det de säger är sant. Om allt du har att gå på är EN berättelse som står i kontrast till en eller flera andra finns det två alternativ. Du tror på offret/den anklagade och dömer baserat på förtroendet för personerna. Det är inte särskilt bra, och leder till den statistik vi kan se kring vilka som döms och hur hårda straff de får- baserat på hur de ser ut. Läs mer om detta t.ex. här (länken öppnas i nytt fönster).
Om vi väljer det andra alternativet, att jobba med omständigheterna då måste du börja gissa och hitta på berättelser om världen runt omkring. Det är där det börjar bli extremt vanskligt, för om du fantiserar fritt kring omständigheterna är det en fråga om fördomar. Du använder DINA erfarenheter för att gissa kring hur en händelse utspelade sig. När du väl dömer, vad har du då egentligen baserat din dom på?

Så nästa gång någon åtalas (eller anklagas) för brott, fundera både en och två gånger innan du går till attack. Stötta det påstådda offret är alltid helt OK, men att hota de påstådda gärningspersonerna är det inte.